STATENS NÄRINGSDELEGATION 2003  

SAMMANDRAG AV ÅTGÄRDSPROGRAM FÖR ATT OMSÄTTA DE NATIONELLA NÄRINGSREKOMMENDATIONERNA I PRAKTIKEN

Finländarnas näringsproblem

Finländarnas största näringsproblem är fetma. Fetma blir allt vanligare såväl hos män som hos kvinnor i alla åldersgrupper. Hos finländska barn sker denna utveckling rentav snabbare än hos vuxna. Den allt vanligare fetman medför att allt fler lider av förhöjt blodtryck, typ 2 diabetes, gallsten och sjukdomar i rörelseorganen. Dessa sjukdomar får stora konsekvenser med tanke på folkhälsan och nationalekonomin.

Finländarnas kost innehåller fortsättningsvis för stora mängder hårda fetter och salt. Ett överstort intag hårda fetter och salt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, som fortfarande är den vanligaste dödsorsaken bland finländare. Sjukdomar som anknyter till näringsproblem, såsom högt blodtryck, störningar i blodets fettomsättning och typ 2 diabetes, behandlas med läkemedel, fastän dessa gott kunde slopas eller åtminstone användas i mindre mängder, om man bara kunde ändra ofördelaktiga matvanor, minska konsumtionen av alkohol och öka andelen fysisk aktivitet.

Andra stora näringsproblem är det knappa intaget av vitamin D och karies i tänderna. Finländarnas intag av vitamin D ur födan är mindre än rekommenderat i så gott som alla åldersgrupper och därför har man från början av år 2003 börjat berika flytande mjölkprodukter med vitamin D. Det är skäl att följa upp vilka konsekvenser berikningen får på hälsan. Karies däremot minskade drastiskt i inemot tre årtionden, varefter ingen positiv utveckling skett. Under samma tid har förbrukningen av sötsaker kraftigt ökat och finländarnas måltidsrytm ändrats i riktning mot småätande. Utöver hälsovårdsåtgärder krävs ändrade hälsovanor, framförallt en regelbundnare måltidsrytm och rekommenderat bruk av fluor- och xylitolpreparat.

Hur näringsrekommendationerna kan omsättas i praktiken inom olika verksamhetsfält

Staten. Statens möjligheter att styra nutritionspolitiken har minskat. Bidragande orsaker till den utvecklingen är medlemskapet i EU, förändringarna som ägt rum inom förhållandet mellan staten och kommunerna och nedskärningarna i statsandelarna. Staten kan påverka befolkningens kostbeteende och styra nutritions- och livsmedelspolitiken med hjälp av författningar, resurser, information och tillsyn. För närvarande är statens näringsdelegation det enda organet som koordinerar den nationella nutritionspolitiken. Delegationen har inte tillräckliga resurser att sköta denna uppgift. Delegationen borde utvecklas till en auktoritet i branschen, som koordinerar nutritionspolitiken och som aktörerna i branschen utnyttjar som sakkunnig och informationskälla. Med tanke på dessa uppgifter måste delegationen få en heltidsanställd generalsekreterare.

Kommunen. Med hjälp av kommunernas kostservice tryggas dag- och skolbarnens dagliga orkande, styrs barnen till en hälsosam kost och medverkas till önskade kostvanor. Kostservicen spelar en viktig roll också i vårdhem och vårdinrättningar och inom äldreomsorgen. För kostservicen måste utarbetas ett kvalitetssystem som säkrar att kosten är trygg och håller hög näringsmässig kvalitet. Forsknings- och utvecklingsverksamheten, statistikföringen, styrningen och koordineringen av kostservicen måste likaså främjas. Kunnandet i näringsfrågor bland de anställda i social- och hälsobranschen, livsmedelstillsynen och undervisningssektorn måste utvecklas och upprätthållas.

Hemmet, rådgivningen och barndagvården. Grunden för barnens kostvanor byggs upp i dagliga situationer i hemmet och dagvården, där man väljer, tillreder och äter mat. Dagvården måste kunna bemöta familjernas olika livssituationer, utgångspunkter och värderingar och för att man skall kunna stöda familjerna krävs således yrkesövergripande samarbete. I avsikt att säkra dagvårdskostens näringsmässiga kvalitet måste kvalitetskriterier utarbetas och det måste vara möjligt att följa upp att kriterierna omsätts i praktiken. I rådgivningen utgör näringsfostran en del av handledningen i barnavård och uppfostran. Ätproblem och problem i den dagliga hållet i familjerna ges inte tillräcklig uppmärksamhet i rådgivningspersonalens grund- och vidareutbildning. Rådgivningspersonalen måste ha möjlighet till kompletterande utbildning i näringsfrågor och lätt genomförbara näringskonsultationer.

Grundskolan och gymnasiet. Skolan är viktig med tanke på barns och ungdomars näringsfostran. Med hjälp av en effektiv näringsfostran kan man påverka barns och ungdomars kostvanor. I skolor sker näringsfostran i form av ett samarbete mellan lärarna, kostservicepersonalen och skolhälsovården. I grundutbildningen läggs huvudvikten i näringsfostran på läroämnena huslig ekonomi och hälsolära. Kompletterande utbildning krävs för att förbättra lärarnas färdigheter i näringsfostran.

Social- och hälsovårdstjänstsystemet. Olika fel i kosten utgör en viktig faktor som ökar uppkomsten av kroniska sjukdomar och dödlighet. Trots det har kostrådgivningen och -behandlingen försummats i social- och hälsovårdstjänstsystemet. Samarbetet och arbetsfördelningen mellan personal och arbetsplatser som deltar i kostrådgivning och –behandlingen måste utvecklas. De anställdas kunnande bör stödas med hjälp av kompletterande utbildning och utvecklade system för konsultation och informationsförmedling i näringsfrågor. Om kostrådgivningen och –behandlingen inte utvecklas, ökar servicebehovet i anslutning till behandlingen av sjukdomar drastiskt.

Försvarsmakten. Målet i försvarsmaktens proviantering är att ge beväringarna en hälsosam, mångsidig och tillräcklig kost, som följer allmänna näringsmässiga rekommendationer. Hos beväringar är problemet att blodets fettvärden tenderar att stiga under tjänstgöringstiden. Beväringarnas näringsfostran måste också ökas genom att uppmärksamhet fästs vid möjligheterna att förebygga fetma och vid valet av kost under fritiden.

Arbetsplatskosten. Varje förvärvsarbetande medborgare skall ha möjlighet att i frid och ro inta en smaklig måltid under arbetsdagens lopp. Under förra årtiondet sjönk dock antalet matgäster i personalrestaurangerna, medan eget lunchpaket har ökat i popularitet. Man försöker påverka matserveringen till anställda på arbetsplatserna med skattemässiga och arbetsavtalsmässiga metoder och genom finansiering av offentlig matserveringsservice. I avsikt att utveckla serveringen av måltider under arbetstiden skall tillräcklig grundutbildning och kompletterande utbildning arrangeras för producenterna av matserveringsservice och deras anställda.

Primärproduktionen. Det finländska lantbruket omfattas av EU:s jordbrukspolitik, som styr och reglerar produktionen via marknadssystem, kvoter och stöd. Det nationella målet i jordbrukspolitiken är att bygga upp ett kvalitetssystem som omfattar hela livsmedelskedjan och som alla parter i livsmedelskedjan förbinder sig vid i avsikt att säkra livsmedlens trygghet och produkternas kvalitet och att främja den inhemska livsmedelshushållningens konkurrenskraft. Efterfrågan på jordbruksprodukter främjas såväl på den gemensamma marknaden inom unionen som på hemmamarknaden. EU:s program för att främja efterfrågan borde också påverkas så, att de centrala synpunkterna med tanke på kost beaktas.

Livsmedelsindustrin och handeln. Industriellt producerade livsmedel står för en central del av finländarnas dagliga näring. Den finländska livsmedelsindustrin har väl beaktat näringsrekommendationerna i sin produktutveckling framförallt målen gällande fett och salt. Handeln ser till att landet året om har tillgång till ett livsmedelssortiment, av vilket man kan bygga upp en näringsmässigt god och smaklig måltidshelhet. Handelns roll som näringsupplysare är att komplettera statens, massmediernas och läroinrättningarnas roll. Näringsvärdespåskrifterna på förpackningarna måste utvecklas så, att de blir mer konsumentvänliga. Näringsupplysningen sköts dock inte enbart med påskrifter på förpackningarna utan industrin och handeln måste utveckla alternativa sätt att informera om produkternas näringsinnehåll.

Informationsförmedlingen. Informationsförmedling är ett sätt att omsätta näringsrekommendationerna i praktiken inom alla näringssektorer. Informationsförmedling krävs såväl vid näringsfostran av olika ålders- och befolkningsgrupper som i kostsystemets olika sektorers arbete till förmån för ett agerande som följer rekommendationerna. Näringssektorn borde fortlöpande fundera hur näringsinformationen kunde göras mera lockande och intressant. Av näringsrekommendationerna måste utarbetas precisionsbudskap till olika målgrupper anpassade till den aktuella målgruppens livsmiljö och levnadssätt.

Organisationer. Främjandet av en hälsosam kost utgör en viktig del av medborgarorganisationernas verksamhet. De flesta organisationer har till medborgarna riktade handlednings- och rådgivningsmaterial om näringsfrågor, personlig rådgivning och utbildning. Så gott som alla organisationer deltar på olika sätt i informationsförmedlingen om hälsosam kost. Organisationernas inbördes samarbete och samarbetet med den offentliga hälsovården och andra intressentgrupper måste främjas och utvecklas. Organisationerna och andra aktörer måste effektivera samarbetet även på lokalnivå.

Yrkesläroanstalter och högskolor. Yrkesskickligheten och upprätthållandet av den blir allt viktigare metoder i nutritionspolitiken. Utveckling förutsätter att aktörerna inom social- och hälso-, undervisnings-, kostservice-, motions- och livsmedelstillsynssektorn kontinuerligt utvecklar sina kunskaper och handledningsfärdigheter. Målen och mängden för näringsundervisningen i grundutbildningen i dessa branscher och behovet av kompletterande utbildning måste ses över.

Näringsforskningen. Näringsforskning i det egna landet ger ny information om befolkningens kost och faktorer som påverkar denna och om kostens inverkan på hälsan och handlingsförmågan. Informationen ger förbindelser till det internationella forskarsamhället och möjliggör utnyttjande av information som producerats på annat håll till förmån för det egna landet. Forskningsarbetet ger också beredskap till bedömning av ny information och hjälper oss att förutse framtiden. Forskningen i särskilda gruppers, framförallt barns och ungdomars kostvanor måste främjas. Näringsforskningens verksamhetsförutsättningar måste kartläggas och förbättras. Näringsforskningen skall stödas med hjälp av offentliga medel som riktas till forskningsprogram.

Livsmedelstillsynen. Problematiska kemikalier i den finländska kosten är dioxiner och PCB i fisk från Östersjön, metylkvicksilver i fisk från vissa sjöar och kadmium i kött och lever från älgar. Finländska livsmedel innehåller endast obetydliga mängder bekämpningsmedelsrester och de utgör således ingen risk med tanke på hälsan. Bruket av tillsatsämnen är saltet undantaget blygsamt internationellt sett och riskerna kan därför anses vara obetydliga. De mikrobrelaterade riskerna i kosten utgör ett större problem än kemikalierna. I avsikt att reducera de kemikalie- och mikrobrelaterade riskerna i kosten måste utöver en effektiv tillsyn också upplysningsverksamheten ökas. Det hjälper medborgarna att uppfatta olika risker som ansluter sig till födan och deras storleksförhållanden. Såväl i statsförvaltningen som i kommunerna måste ses till att hygienen är tillräcklig i olika stadier av livsmedelskedjan och att sakkunskapen är tillräcklig i tillsynen över kemikalieriskerna.

Livsmedelslagstiftningen. Finlands livsmedelslagstiftning överensstämmer huvudsakligen med EU-lagstiftningen inom de harmoniserade områdena. Vid beredning av gemenskapslagstiftning måste vid behov hållas fast vid medlemsstaternas rätt till nationell beslutanderätt enligt subsidiaritetsprincipen. Finland bibehåller och meddelar vid behov nya nationella föreskrifter inom sådana delområden av lagstiftningen, där nationella skäl förutsätter föreskrifter som avviker från gemenskapslagstiftningen.